Michaela

Jag kan inte ens tänka mig att jag ahr left nästan hela mitt liv utan hund. Känslan av att till exempel möta sin hund innanför dörren när man kommer hem är helt otroligt. Det är då man verkligen får veta vad ett välkomnande innebär. Jag tror inte att någon kan visa sin glädje så tydligt som hunden gör. De har då ingen bitterhet, inte min Sandie i alla fall. Det kvittar hur mögig min hon ger mig och hur ledsen hon ser ut när man lämnar henne, ändå är hon lika glad när man väl är hemma.

De kan driva en till vansinne samtidigt som man inte vill vara utan dem. Många gånger kan de vara till salu för bara några ören, men ändock skulle man göra vad som helst för att ha dem hos sig när de inte är här. När jag trallar omkring här  i lägenheten känner jag verkligen hur tomt det är att inte ha ett enda djur att mysa med eller som gör en fullständigt galen.

Att ha Sandie här dessa två dagar är helt underbart, även om hon väcker mig tidigt om mornarna och vill gå ut. (tidigt och tidigt.. men ja sisådär runt 8). Konstigt nog var det bara trevligt att få lite friskluft imorse. Jag känner ju hur lat man har blivit av att vara hemma hela dagarna.

Jag trodde aldrig att Sandie, som är van vid det fria livet och kunna gå ut och in precis när hon vill, skulle få ro i vår lägenhet. Men jag får faktiskt säga att det har gått otroligt bra och hon ser inte ut att vantrivas. Jag hade föreställt mig att hon skulle stå och gny vid dörren hela tiden. Nu ligger hon här bredvid mig och sover. Varit ute på upptäcktsfärd i våra kvarter av hässleholm.

Ikväll ska hon tillbaka hem till mamma och pappa. Det kommer hon nog tycka ska bli skönt. Ja, de kommer väl vi med tycka då vi slipper allt hår överallt.